SMÅ FRAMSTEG ÄR OCKSÅ FRAMSTEG

Haft en ganska bra dag hitills. Jag har orkat börja ta tag i saker lite smått. Jag vill ta det så lugnt med att hitta tillbaka igen bara. Jag vill inte stressa alls. Stress gör mig sjuk. Jag reagerar så med ökat tvång på stress.

Jag kom på att det inte gått en dag utan tårar. Jag grät en liten skvätt för en stund sen igen. Det är något varje dag. Nu är min lap top helt död. Den är två månader gammal. Den bara la av. Jag fattar fan inte hur det gick till alls men å andra sidan - när det gäller mig så händer saker bara. Jag behöver inte göra någonting för att hjälpa till.

Jag får köpa en ny om den inte börjar ladda igen. Batteriet tog slut och jag satte i laddaren och så laddaren inte ochjag har fan försökt med allt. Tagit ur batteriet. Bytt kontakt. Kollat kontakten. Kollat den igen. Tagit ur batteriet. Försökt sätta på den igen. Och igen. Och igen. Men skiten indikerar inte ens på att den laddar batteriet när jag sätter i kontakten. Skoj.

Förutom att datorn har lagt av så har jag faktiskt en ganska bra dag. Jag har bryggt kaffe. Druckit jag vet inte hur många koppar. Jag har njutit av en underbar dag i vårsol. Jag har orkat plocka i ordning lite här hemma. Jag har försökt idag. Och nu är jag fan trött.

Jag är helt slut. Jag sov rätt gott i natt i och för sig men jag sov nog kanske lite lagom lite men när jag vaknade så gick jag faktiskt upp. Jag ville gå upp. Jag ville göra något av den här dagen. Jag ville göra något än att bara sova bort dagen.

Inte för att jag utför några stordåd men det är stordåd för mig.

Jag tar min medicin och jag bloggar.

Jag försöker komma in i vardagen igen men det får gå sakta som sagt. Jag har i alla fall orkat / kunnat / vågat laga lite middag. Kyckling. Inget avancerat men jävligt gott.

Kvällen blir lugn. Lite TV. Lite surfa. Lite lagom skön avslappnat.

Jag är så glad att jag kan få känna mig i alla fall lite gladare och lite piggare nu och jag ser ljusare på saker.

Livet är långt ifrån över och livet är värt att kämpa för.